Estetiska förskolan
24 maj, 2009
Godots mindre kända karriär
I samband med att stora delar av Estetiska förskolans lärarkollegium besökte Göteborgs Stadsteaters uppsättning av I väntan på Godot kom Godots mindre lyckade karriär som tävlingscyklist att diskuteras. Jag vill bestämt minnas att jag läst i en notis i DN kultur att namnet syftar på en inte särskilt framgångsrik cyklist i Tour de France. I något sammanhang var Beckett där och kikade och råkade hamna i en mycket trång folksamling. Någon frågade vad som försiggick och någon fällde den kvicka kommentaren:
- Vi väntar på Godot!
Tyvärr har jag inte lyckats säkra notisen i Presstext. Möjligen beror det på att det stod på notisplats och kanske kom från en annan källa från början.
Hursomhelst verkar det iallafall vara en ganska spridd uppgift (även om jag inte tror att det står i min Beckett-biografi).
Bloggen Pressylta meddelar:
Där ser man vilka toppenskämt som flyger över huvudet på en. (Men nog är det väl Vladimir som fäller den repliken flest gånger?)
För den som inte är helt övertygad men ändå är för lat för att slå i böcker så har uppgiften minsann förekommit i en riktig tidning också.
Enligt denna stavade dock cyklisten sitt namn Godeau, vilket skulle kunna förklara att inte riktigt alla godkänt förklaringen.
U.J. Skrivet av: Urban 20:34 1 Kommentarer
I samband med att stora delar av Estetiska förskolans lärarkollegium besökte Göteborgs Stadsteaters uppsättning av I väntan på Godot kom Godots mindre lyckade karriär som tävlingscyklist att diskuteras. Jag vill bestämt minnas att jag läst i en notis i DN kultur att namnet syftar på en inte särskilt framgångsrik cyklist i Tour de France. I något sammanhang var Beckett där och kikade och råkade hamna i en mycket trång folksamling. Någon frågade vad som försiggick och någon fällde den kvicka kommentaren:
- Vi väntar på Godot!
Tyvärr har jag inte lyckats säkra notisen i Presstext. Möjligen beror det på att det stod på notisplats och kanske kom från en annan källa från början.
Hursomhelst verkar det iallafall vara en ganska spridd uppgift (även om jag inte tror att det står i min Beckett-biografi).
Bloggen Pressylta meddelar:
Beckett tog namnet från en fransk cyklist Godot som hade
för vana att alltid komma sist i Tour de France: det var därför Estragons replik
"Vi väntar på Godot" fick ett sådant gapflabb från publiken på premiären i Paris.
Där ser man vilka toppenskämt som flyger över huvudet på en. (Men nog är det väl Vladimir som fäller den repliken flest gånger?)
För den som inte är helt övertygad men ändå är för lat för att slå i böcker så har uppgiften minsann förekommit i en riktig tidning också.
Enligt denna stavade dock cyklisten sitt namn Godeau, vilket skulle kunna förklara att inte riktigt alla godkänt förklaringen.
U.J. Skrivet av: Urban 20:34 1 Kommentarer
11 februari, 2009
"...you realize that no one is watching, and that no one ever was."
[Disclaimer: Jag läste att flera av våra mest kända bloggare rekommenderar att man, om man vill vinna läsare, ska skriva kort och kärnfullt. Det här är motsatsen till just det. Det är fyra sidor Word-text, inte särskilt sammanhängande, som skrevs till största delen på natten efter att jag och Rasmus såg Synecdoche, New York. Det var andra gången för mig, och jag har redan börjat längta efter nästa. Texten handlar egentligen inte så mycket om filmen, utan innehåller mest långa citat från Richard Rorty (som vanligt) och en diskussion om vad stor konst är. Vi får se om det kan vara till något intresse för läsekretsen (vilken den nu är).]
Synecdoche, New York har just nu en sådan tyngd i mitt huvud att jag tvekar över att artikulera hur bra jag tycker att den är, bara för tanken att någon kan komma att parodiera en sådan beskrivning. Jag tänker på hur Alex Schulman som gäst hos Annika Lantz slängde sig med uttryck som "så jävla starkt" eller "en sån jävla svärta". Just denna anmärkning är dock inte avsedd som kritik mot den förstnämnde. Parodi är ofrånkomligt och oftast sunt i längden, men det kan likväl vara svårt att acceptera ur ett förstapersonsperspektiv. Jag ställer inga allmänna krav på vördnad, men ibland är poesi så bra att det bara känns meningslöst att försöka sätta den i perspektiv eller "bedöma den."
Jag har för vana att läsa om verk och konstnärer innan jag ger mig i kast i dem (jag har till exempel förmodligen läst fler intervjusidor med än romansidor av Nabokov). Detta får mig ibland att känna mig tillgjord, eftersom jag börjar tänka att mina upplevelser och erfarenheter av ett verk inte är mina. Fast är inte det en fånig känsla? Varför skulle ledtrådar vara fel? Alternativet måste ju vara att man kan tänka, eller förstå, mindre om saken. Vad är det som går om intet? Varifrån har jag egentligen fått föreställningen att tankar logiskt hindrar och utesluter varandra?
Den här gången gjorde jag mig beredd genom Roger Eberts recension och tillhörande bloggpost (läs kommentarerna!). Min viktigaste nyckel till filmen, som flera recensenter också hade behövt, finns i denna passage:
Detta är vad Caden Cotard gör symboliskt, när han anställer skådespelare för att spela upp hans liv. Det är också vad han gör i sitt verkliga (vad nu det ska betyda i detta sammanhang) liv, när han gifter sig med Claire för hon ska spela Hazel, och de får dottern Ariel, som i Cadens ögon ska spela hans äldre, förlorade dotter Olive (han förväxlar de två sistnämnda en gång, kallar Olive för "my real daughter" och vid ett tillfälle minns han inte Ariels namn).
Men Caden blir också själv castad i roller. Flera gånger får han också sparken från dem. Av Adele i rollen som make och far (med orden "alla människor är en besvikelse när man lär känna dem"), och av Olive, som vill att han ska be om förlåtelse för att han övergav henne, bara för att, när han väl accepterat den rollen, inte förlåta honom (Marie Fjellborg förklarar närmare).
Caden börjar också spela Ellens roll som Adeles städerska i det verkliga livet. Så småningom skriver han in henne i pjäsen, för att sedan återigen ta över rollen när folk runt omkring honom uppmanar honom att ta det lite lugnt och stiga ned från regissörssysslan. (Och Millicent, som tagit över rollen som Caden i pjäsen, börjar regissera honom.)
Fast egentligen utspelar sig allt i Cadens huvud. Inte för att det som händer är fantasier, utan för att filmen är hans historia. När jag såg den andra gången slog det mig att jag hade fel när jag sa till dig, Andreas, att filmen är mer realistisk än Kaufmans tidigare verk. Det förekommer visserligen ingen science fiction eller tunnlar in i människor huvuden, däremot en uppsjö av omöjliga små detaljer. Inte bara finns där ett hus som ständigt brinner, utan Olives dagbok verkar uppdateras telepatiskt från Berlin och Caden förekommer som tecknad figur när dottern ser på TV. Kaufman har också sagt att han ville att filmen skulle vara som en dröm: ”oj, jag kan flyga, men ok”.
I den för mig ständigt närvarande Contingency, Irony, and Solidarity (1989) hinner Richard Rorty, bland allt annat, lägga ut en tolkning av Nietzsches lära om den eviga återkomsten och vad det betyder att "bli den man är" ("wird, was man ist" - undertiteln till Ecce Homo (1888)) Nehamas menar, i Nietzsche – Life as Literature (1985), att läran om den eviga återkomsten och att bli den man är inte är en kosmologi, och inte heller ett hedonistiskt imperativ om att leva för dagen. Att "bli den man är" är att formulera en tolkning, en berättelse om sitt eget liv, så att man till slut, efter att ha inkluderat varje liten erfarenhet, kan peka tillbaka på sin historia och säga ”sålunda ville jag det”.
Alla dessa tolkningar är dock dömda att misslyckas:
Caden blir aldrig färdig, eftersom "no such working gets completed before death interrupts. It cannot get completed because there is nothing to complete, there is only a web of relations to be rewoven, a web which time lengthens every day." [s. 42-43]
Synecdoche är ett otroligt rikt verk, och jag skulle egentligen vilja skriva ett helt kommentatorspår till filmen scen för scen, hur de grundläggande metaforerna återspeglas i varje detalj, hur Caden krav på brutal uppriktighet slår tillbaka när Sammy avslöjar för Claire att han varit ute och städat sin ex-frus lägenhet, eller hur Caden inte kan acceptera att Sammy frångår manus genom att ta livet av sig när han precis som Caden blir olyckligt kär i Hazel, istället för i skådespelerskan som spelar Hazel ("I didn't jump!"). Eller hur regimetaforen är så bisarrt närvarande från första början, när Hazel talar om för Caden vad han ska säga till henne när de sitter tillsammans på bänken utanför teatern. Till slut får Caden en regissörsröst i form av en öronsnäcka genom vilken Millicent talar med honom. För att inte tala om det omsorgfulla detaljarbetet i vissa berättargrepp, som i inledningsscenen, när vi ser Caden vakna och ligga och fundera till ett kulturprogram i radio där en litteraturprofessor med tysk brytning och dito högtidlighet talar om hösten och döden, eller när Caden sitter i en av sina många läkares väntrum, läsandes en artikel om Adele, som övergivit honom och är världens mest framgångsrika bildkonstnär, och man ser ett citat: "I want to have healthy and joyous people around me." En sak som jag inte lyckades reda ut riktigt är Ellen. Är hon med i filmen (fysiskt) annat än genom Adeles porträtt?
Synecdoche, New York är ett verk för oss som är besatta av metaforen "all the world's a stage" (Shakespeare, As You Like It, akt 2, scen 7); delvis ett försök att vederlägga den (se formuleringen i rubriken) - i våra tider verkligen att "dra svärd mot havet", och en synnerligen värdig uppgift för en stor konstnär.
För Synecdoche, New York är stor konst. Stor som Austen, Shakespeare, Proust, Hegel eller vadhelst som slår an en eon av vibrationer i nerverna och får de elektriska impulser som vi kallar tankar att rusa runt och slå ut nya neurala vägar i hjärnan, och som resonerar mot det okända tänkemönster som finns med en genom livet som en bordun genom ett musikstycke, och som man mycket sällan får syn på (som de naturlagar Rorty talar om i citatet ovan). Stor konst behöver inga transcendentala grundantaganden, inget försvar (bara förklaringar, översättningar, tolkningar) och ingen vördnad heller. Den är inte en enhetlig, koncentrerad illustration av en evig sanning som alltid funnits där (som Robert McKee, en Kaufman-bekant, verkar hävda), utan en oförglömlig ström av känslor, tankar och bilder som vi återvänder till när det är något i livet vi inte förstår, för att se om där kanske fanns ytterligare en användbar analogi. Inget av detta är subjektivt. Däremot sker det alltid i förstapersonsperspektiv. Skrivet av: Erik Vestin 01:08 3 Kommentarer
[Disclaimer: Jag läste att flera av våra mest kända bloggare rekommenderar att man, om man vill vinna läsare, ska skriva kort och kärnfullt. Det här är motsatsen till just det. Det är fyra sidor Word-text, inte särskilt sammanhängande, som skrevs till största delen på natten efter att jag och Rasmus såg Synecdoche, New York. Det var andra gången för mig, och jag har redan börjat längta efter nästa. Texten handlar egentligen inte så mycket om filmen, utan innehåller mest långa citat från Richard Rorty (som vanligt) och en diskussion om vad stor konst är. Vi får se om det kan vara till något intresse för läsekretsen (vilken den nu är).]
Synecdoche, New York har just nu en sådan tyngd i mitt huvud att jag tvekar över att artikulera hur bra jag tycker att den är, bara för tanken att någon kan komma att parodiera en sådan beskrivning. Jag tänker på hur Alex Schulman som gäst hos Annika Lantz slängde sig med uttryck som "så jävla starkt" eller "en sån jävla svärta". Just denna anmärkning är dock inte avsedd som kritik mot den förstnämnde. Parodi är ofrånkomligt och oftast sunt i längden, men det kan likväl vara svårt att acceptera ur ett förstapersonsperspektiv. Jag ställer inga allmänna krav på vördnad, men ibland är poesi så bra att det bara känns meningslöst att försöka sätta den i perspektiv eller "bedöma den."
Jag har för vana att läsa om verk och konstnärer innan jag ger mig i kast i dem (jag har till exempel förmodligen läst fler intervjusidor med än romansidor av Nabokov). Detta får mig ibland att känna mig tillgjord, eftersom jag börjar tänka att mina upplevelser och erfarenheter av ett verk inte är mina. Fast är inte det en fånig känsla? Varför skulle ledtrådar vara fel? Alternativet måste ju vara att man kan tänka, eller förstå, mindre om saken. Vad är det som går om intet? Varifrån har jag egentligen fått föreställningen att tankar logiskt hindrar och utesluter varandra?
Den här gången gjorde jag mig beredd genom Roger Eberts recension och tillhörande bloggpost (läs kommentarerna!). Min viktigaste nyckel till filmen, som flera recensenter också hade behövt, finns i denna passage:
We find something we want to do, if we are lucky, or something we need to do, if we are like most people. We use it as a way to obtain food, shelter, clothing, mates, comfort, a first folio of Shakespeare, model airplanes, American Girl dolls, a handful of rice, sex, solitude, a trip to Venice, Nikes, drinking water, plastic surgery, child care, dogs, medicine, education, cars, spiritual solace - whatever we think we need. To do this, we enact the role we call "me," trying to brand ourselves as a person who can and should obtain these things. In the process, we place the people in our lives into compartments and define how they should behave to our advantage. Because we cannot force them to follow our desires, we deal with projections of them created in our minds. But they will be contrary and have wills of their own.
Detta är vad Caden Cotard gör symboliskt, när han anställer skådespelare för att spela upp hans liv. Det är också vad han gör i sitt verkliga (vad nu det ska betyda i detta sammanhang) liv, när han gifter sig med Claire för hon ska spela Hazel, och de får dottern Ariel, som i Cadens ögon ska spela hans äldre, förlorade dotter Olive (han förväxlar de två sistnämnda en gång, kallar Olive för "my real daughter" och vid ett tillfälle minns han inte Ariels namn).
Men Caden blir också själv castad i roller. Flera gånger får han också sparken från dem. Av Adele i rollen som make och far (med orden "alla människor är en besvikelse när man lär känna dem"), och av Olive, som vill att han ska be om förlåtelse för att han övergav henne, bara för att, när han väl accepterat den rollen, inte förlåta honom (Marie Fjellborg förklarar närmare).
Caden börjar också spela Ellens roll som Adeles städerska i det verkliga livet. Så småningom skriver han in henne i pjäsen, för att sedan återigen ta över rollen när folk runt omkring honom uppmanar honom att ta det lite lugnt och stiga ned från regissörssysslan. (Och Millicent, som tagit över rollen som Caden i pjäsen, börjar regissera honom.)
Fast egentligen utspelar sig allt i Cadens huvud. Inte för att det som händer är fantasier, utan för att filmen är hans historia. När jag såg den andra gången slog det mig att jag hade fel när jag sa till dig, Andreas, att filmen är mer realistisk än Kaufmans tidigare verk. Det förekommer visserligen ingen science fiction eller tunnlar in i människor huvuden, däremot en uppsjö av omöjliga små detaljer. Inte bara finns där ett hus som ständigt brinner, utan Olives dagbok verkar uppdateras telepatiskt från Berlin och Caden förekommer som tecknad figur när dottern ser på TV. Kaufman har också sagt att han ville att filmen skulle vara som en dröm: ”oj, jag kan flyga, men ok”.
I den för mig ständigt närvarande Contingency, Irony, and Solidarity (1989) hinner Richard Rorty, bland allt annat, lägga ut en tolkning av Nietzsches lära om den eviga återkomsten och vad det betyder att "bli den man är" ("wird, was man ist" - undertiteln till Ecce Homo (1888)) Nehamas menar, i Nietzsche – Life as Literature (1985), att läran om den eviga återkomsten och att bli den man är inte är en kosmologi, och inte heller ett hedonistiskt imperativ om att leva för dagen. Att "bli den man är" är att formulera en tolkning, en berättelse om sitt eget liv, så att man till slut, efter att ha inkluderat varje liten erfarenhet, kan peka tillbaka på sin historia och säga ”sålunda ville jag det”.
In the sense Nietzsche gave the phrase, "who one actually is" does not mean "who one actually was all the time" but "whom one turned oneself into in the course of creating the taste by which one ended up judging oneself." [s. 99]
Alla dessa tolkningar är dock dömda att misslyckas:
The term "ended up" is, however, misleading. It suggests a predestined resting place. But the process of becoming aware of one's causes by redescribing them is bound to be still going on at one's death. Any last, deathbed self-redescription will itself have had causes which there will be no time to redescribe. It will have been dictated by a law of nature one had no time left to discover (but upon which one's strong, admiring critics may some day stumble). [s. 99]
Caden blir aldrig färdig, eftersom "no such working gets completed before death interrupts. It cannot get completed because there is nothing to complete, there is only a web of relations to be rewoven, a web which time lengthens every day." [s. 42-43]
Synecdoche är ett otroligt rikt verk, och jag skulle egentligen vilja skriva ett helt kommentatorspår till filmen scen för scen, hur de grundläggande metaforerna återspeglas i varje detalj, hur Caden krav på brutal uppriktighet slår tillbaka när Sammy avslöjar för Claire att han varit ute och städat sin ex-frus lägenhet, eller hur Caden inte kan acceptera att Sammy frångår manus genom att ta livet av sig när han precis som Caden blir olyckligt kär i Hazel, istället för i skådespelerskan som spelar Hazel ("I didn't jump!"). Eller hur regimetaforen är så bisarrt närvarande från första början, när Hazel talar om för Caden vad han ska säga till henne när de sitter tillsammans på bänken utanför teatern. Till slut får Caden en regissörsröst i form av en öronsnäcka genom vilken Millicent talar med honom. För att inte tala om det omsorgfulla detaljarbetet i vissa berättargrepp, som i inledningsscenen, när vi ser Caden vakna och ligga och fundera till ett kulturprogram i radio där en litteraturprofessor med tysk brytning och dito högtidlighet talar om hösten och döden, eller när Caden sitter i en av sina många läkares väntrum, läsandes en artikel om Adele, som övergivit honom och är världens mest framgångsrika bildkonstnär, och man ser ett citat: "I want to have healthy and joyous people around me." En sak som jag inte lyckades reda ut riktigt är Ellen. Är hon med i filmen (fysiskt) annat än genom Adeles porträtt?
Synecdoche, New York är ett verk för oss som är besatta av metaforen "all the world's a stage" (Shakespeare, As You Like It, akt 2, scen 7); delvis ett försök att vederlägga den (se formuleringen i rubriken) - i våra tider verkligen att "dra svärd mot havet", och en synnerligen värdig uppgift för en stor konstnär.
För Synecdoche, New York är stor konst. Stor som Austen, Shakespeare, Proust, Hegel eller vadhelst som slår an en eon av vibrationer i nerverna och får de elektriska impulser som vi kallar tankar att rusa runt och slå ut nya neurala vägar i hjärnan, och som resonerar mot det okända tänkemönster som finns med en genom livet som en bordun genom ett musikstycke, och som man mycket sällan får syn på (som de naturlagar Rorty talar om i citatet ovan). Stor konst behöver inga transcendentala grundantaganden, inget försvar (bara förklaringar, översättningar, tolkningar) och ingen vördnad heller. Den är inte en enhetlig, koncentrerad illustration av en evig sanning som alltid funnits där (som Robert McKee, en Kaufman-bekant, verkar hävda), utan en oförglömlig ström av känslor, tankar och bilder som vi återvänder till när det är något i livet vi inte förstår, för att se om där kanske fanns ytterligare en användbar analogi. Inget av detta är subjektivt. Däremot sker det alltid i förstapersonsperspektiv. Skrivet av: Erik Vestin 01:08 3 Kommentarer
22 november, 2008
Sammankomsten
Jag hade det stora nöjet att finna Anne Enrights "The Gathering" på min senaste arbetsplats och kan absolut rekommendera den. Bra berättartekniskt uppbyggd, ett och annat humoristiskt inslag och en del irländska kulturella referenser av typen hur man irifierar engelsk stavning.
Medan ni andra läser DNs intervju med Anne Enright funderar jag på likheterna mellan Enrights "The Gathering", Doyles tv-serie "The Family" och Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Skrivet av: Sofia 12:34 0 Kommentarer
Jag hade det stora nöjet att finna Anne Enrights "The Gathering" på min senaste arbetsplats och kan absolut rekommendera den. Bra berättartekniskt uppbyggd, ett och annat humoristiskt inslag och en del irländska kulturella referenser av typen hur man irifierar engelsk stavning.
Medan ni andra läser DNs intervju med Anne Enright funderar jag på likheterna mellan Enrights "The Gathering", Doyles tv-serie "The Family" och Ingmar Bergmans "Fanny och Alexander". Skrivet av: Sofia 12:34 0 Kommentarer
25 april, 2008
Fredagens spaning
Idag handlar alla kultursidor om Noréns dagbok. Som väl förresten är samma dagbok som han berättade om i sitt sommarprat häromåret men som alla tycks glömt bort och verkar överraskade över.
Detta har givit mig en vision och jag kan säga er följande om framtiden:
På Bok- och biblioteksmässan 2008 kommer det att finnas en seminariepunkt som heter något i stil med "Att skriva om verkliga personer med verkliga namn - hur ärlig får man egentligen vara?" alternativt någon underrubrik om att skriva om sig själv och de verkliga människorna omkring en.
Seminariepratarna kommer att vara Maja Lundgren och Lars Norén. Vill de lyxa till det får kanske Carina Rydberg vara med också, åtminstone om Den högsta kasten finns att tillgå i pocket.
Alla tre ligger tillochmed på samma förlag! Det här är lika självklart som att Christer Fuglesang skulle vara där förra året. Jag slår härmed vad om det här och ni gör säkrast i att inte sätta emot.
Eller det kan ni nog göra förresten. För Norén har tydligen en grav flock-fobi och är rädd för att vara som de andra barnen. Då tycker man nog inte bokmässan heller. Men jag lovar er att Bonniers har försökt och inte har gett upp än.
U.J. Skrivet av: Urban 18:54 0 Kommentarer
Idag handlar alla kultursidor om Noréns dagbok. Som väl förresten är samma dagbok som han berättade om i sitt sommarprat häromåret men som alla tycks glömt bort och verkar överraskade över.
Detta har givit mig en vision och jag kan säga er följande om framtiden:
På Bok- och biblioteksmässan 2008 kommer det att finnas en seminariepunkt som heter något i stil med "Att skriva om verkliga personer med verkliga namn - hur ärlig får man egentligen vara?" alternativt någon underrubrik om att skriva om sig själv och de verkliga människorna omkring en.
Seminariepratarna kommer att vara Maja Lundgren och Lars Norén. Vill de lyxa till det får kanske Carina Rydberg vara med också, åtminstone om Den högsta kasten finns att tillgå i pocket.
Alla tre ligger tillochmed på samma förlag! Det här är lika självklart som att Christer Fuglesang skulle vara där förra året. Jag slår härmed vad om det här och ni gör säkrast i att inte sätta emot.
Eller det kan ni nog göra förresten. För Norén har tydligen en grav flock-fobi och är rädd för att vara som de andra barnen. Då tycker man nog inte bokmässan heller. Men jag lovar er att Bonniers har försökt och inte har gett upp än.
U.J. Skrivet av: Urban 18:54 0 Kommentarer
05 februari, 2008
Snövits senaste äventyr
Postscriptum till notisen om Snövit:
Igår gick jag i en bokhandel och fick syn på några böcker i Disneys prinsess-serie. Vore jag rik skulle jag investera i allihop som forskningsmaterial, bodde jag i Stockholm skulle jag sitta på barnboksinstitutet och läsa dem.
Fallet jag fick i mina händer var "min första prinsessbok" - en enkelt återberättad version av Disneys Snövit. Där berättar Snövit att förr bodde hon hos sin styvmamma som tvingade henne att städa och tvätta varje dag. Därefter redogörs för hur hon hamnade hos dvärgarna och att de blev hennes bästa vänner. (Trots att hon i filmen tillbringar mindre än ett dygn hos dem.)
Inte med ett ord nämns förfallet som dvärgarna lever i och den totalsanering hon och alla de ulliga, gulliga djuren gör av deras "söta" lilla stuga. Arbetsmässigt torde det vara minst lika hårt som städningen och tvätten på slottet.
En av de feministiska invändningarna mot filmen Snövit är att den skildrar städningen av dvärgarnas stuga som en munter lek och därmed i förlägningen förnekar att hushållsarbete är ett hårt, jobbigt och obetalt arbete som måste fördelas.
Men det finns alltså inte i den senaste versionen.
Är det inte en rolig tanke: vår tids Snövit flyr från hushållsarbetets tyranni och bosätter sig i ett småsunkigt ungkarlskollektiv där alla gör lika lite. Sedan kommer en emanciperad prins och tar henne till ett slott av borstat stål.
Sagorna förändras ständigt och är alltid en bild av sin tid...
Nu vill jag dock inte på något sätt påstå att Disneys prinsessserie är kvalitativa bearbetningar. Idag verkar det lite underligt varför en treraders beskrivning av en flickas tillvaro ska innehålla upplysningen om att hon drömmer om att gifta sig med en stilig prins. Dessutom infinner sig en lät morbid känsla när någon i första person återberättar: "och sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar. " Inte ser Snövit så gammal ut när hon börjar berätta heller, så deras tid tillsammans måste ha blivit kort. Kanske skiljde de sig snart av karriärskäl, kanske dog prinsen av syfilis innan det hann bli något.
(En kall kåre frammanas också av Prinsessornas kokbok där man får lära sig att laga Den lilla sjöjungfruns tonfisksandwich - att havsfolket är vegetarianer är fundamentalt i Disneys tolkning av sagan. Deras hat, rädsla och förakt för barbarerna ovanför ytan är grundat på att dessa är "fiskätare".)
U.J. Skrivet av: Urban 08:44 0 Kommentarer
Postscriptum till notisen om Snövit:
Igår gick jag i en bokhandel och fick syn på några böcker i Disneys prinsess-serie. Vore jag rik skulle jag investera i allihop som forskningsmaterial, bodde jag i Stockholm skulle jag sitta på barnboksinstitutet och läsa dem.
Fallet jag fick i mina händer var "min första prinsessbok" - en enkelt återberättad version av Disneys Snövit. Där berättar Snövit att förr bodde hon hos sin styvmamma som tvingade henne att städa och tvätta varje dag. Därefter redogörs för hur hon hamnade hos dvärgarna och att de blev hennes bästa vänner. (Trots att hon i filmen tillbringar mindre än ett dygn hos dem.)
Inte med ett ord nämns förfallet som dvärgarna lever i och den totalsanering hon och alla de ulliga, gulliga djuren gör av deras "söta" lilla stuga. Arbetsmässigt torde det vara minst lika hårt som städningen och tvätten på slottet.
En av de feministiska invändningarna mot filmen Snövit är att den skildrar städningen av dvärgarnas stuga som en munter lek och därmed i förlägningen förnekar att hushållsarbete är ett hårt, jobbigt och obetalt arbete som måste fördelas.
Men det finns alltså inte i den senaste versionen.
Är det inte en rolig tanke: vår tids Snövit flyr från hushållsarbetets tyranni och bosätter sig i ett småsunkigt ungkarlskollektiv där alla gör lika lite. Sedan kommer en emanciperad prins och tar henne till ett slott av borstat stål.
Sagorna förändras ständigt och är alltid en bild av sin tid...
Nu vill jag dock inte på något sätt påstå att Disneys prinsessserie är kvalitativa bearbetningar. Idag verkar det lite underligt varför en treraders beskrivning av en flickas tillvaro ska innehålla upplysningen om att hon drömmer om att gifta sig med en stilig prins. Dessutom infinner sig en lät morbid känsla när någon i första person återberättar: "och sedan levde vi lyckliga i alla våra dagar. " Inte ser Snövit så gammal ut när hon börjar berätta heller, så deras tid tillsammans måste ha blivit kort. Kanske skiljde de sig snart av karriärskäl, kanske dog prinsen av syfilis innan det hann bli något.
(En kall kåre frammanas också av Prinsessornas kokbok där man får lära sig att laga Den lilla sjöjungfruns tonfisksandwich - att havsfolket är vegetarianer är fundamentalt i Disneys tolkning av sagan. Deras hat, rädsla och förakt för barbarerna ovanför ytan är grundat på att dessa är "fiskätare".)
U.J. Skrivet av: Urban 08:44 0 Kommentarer
15 januari, 2008
Håll på dig Snövit!
För några dagar sedan fyllde Simone de Beauvoire 100 år och av en slump kom jag att fira denna dag genom att se om några gamla Disney-filmer på video. Det kändes ganska lämpligt eftersom jag läste lite om hennes sagokritik i höstas.
Det är en syssla som rekommenderas. Dels är det ett ganska oskyldigt nöje. Dels kan man hitta nya saker (och då syftar jag inte på detaljer som de som på julafton efter att ha sett samma film i 40 år plötsligt konstaterar att nissarna borstar tänderna på en av renarna).
Har ni till exempel tänkt på att Snövit (1937) har en oskuldsparagraf? När styvmodern/häxan blandar sin dekadensgröna trolldomsbrygd läser hon i formelsamlingen att drogen kommer att försänka sitt offer i dödens sömn. Hon bläddrar vidare och läser i hänvisningarna att Dödens sömn endast kan brytas genom Kärlekens första kyss. Häxan drar därav slutsatsen att Snövit kommer att begravas levande och tycker att det verkar lämpligt.
Så blir det som bekant inte.
Men betänk nu det faktum att Snövit väntar på sin prins sedan tidigare och faktiskt redan har träffat honom. I första scenen där hon medverkar kommer han emot henne på borggården. Hon blir skrämd (av någon anledning) och flyr in genom en dörr men kommer sedan ut på en balkong och hör prinsen sjunga en smäktande sång om den kärlek som bor i hans hjärta. (Scenen får mig starkt att misstänka att Disney tyckte om Opera- i synnerhet som prinsen är iklädd prinskostym a la Jussi Björling med puffärmar, mössa med tofs och allt.)
Snövit beter sig överhuvudtaget på samma sätt som de charmanta men något lättskrämda djur och dvärgar som hon själv kommer att tämja senare i berättelsen - kanske är det hierarkiska steget ungefär lika stort.
Kärlekens första kyss...
Det finns alltså två aspekter som räddar Snövit tillbaka till livet. För det första att hon är så vacker att dvärgarna inte ids begrava henne utan lägger henne på lit-de-parade i en glaskista. För det andra att hon blev skrämd av prinsen och drog sig tillbaka för att betrakta honom på avstånd. - Om de hade kyssts skulle prinsen vid kistan inte givit henne den första utan den andra, tredje eller femte kyssen och prinsessan skulle förbli i Dödens sömn till Domedagen.
Filmen förmedlar alltså (på fullt allvar) att två saker är viktiga för flickor som vill lyckas i livet:
- Se bra ut och hångla aldrig på första träffen.
U.J. Skrivet av: Urban 18:14 0 Kommentarer
För några dagar sedan fyllde Simone de Beauvoire 100 år och av en slump kom jag att fira denna dag genom att se om några gamla Disney-filmer på video. Det kändes ganska lämpligt eftersom jag läste lite om hennes sagokritik i höstas.
Det är en syssla som rekommenderas. Dels är det ett ganska oskyldigt nöje. Dels kan man hitta nya saker (och då syftar jag inte på detaljer som de som på julafton efter att ha sett samma film i 40 år plötsligt konstaterar att nissarna borstar tänderna på en av renarna).
Har ni till exempel tänkt på att Snövit (1937) har en oskuldsparagraf? När styvmodern/häxan blandar sin dekadensgröna trolldomsbrygd läser hon i formelsamlingen att drogen kommer att försänka sitt offer i dödens sömn. Hon bläddrar vidare och läser i hänvisningarna att Dödens sömn endast kan brytas genom Kärlekens första kyss. Häxan drar därav slutsatsen att Snövit kommer att begravas levande och tycker att det verkar lämpligt.
Så blir det som bekant inte.
Men betänk nu det faktum att Snövit väntar på sin prins sedan tidigare och faktiskt redan har träffat honom. I första scenen där hon medverkar kommer han emot henne på borggården. Hon blir skrämd (av någon anledning) och flyr in genom en dörr men kommer sedan ut på en balkong och hör prinsen sjunga en smäktande sång om den kärlek som bor i hans hjärta. (Scenen får mig starkt att misstänka att Disney tyckte om Opera- i synnerhet som prinsen är iklädd prinskostym a la Jussi Björling med puffärmar, mössa med tofs och allt.)
Snövit beter sig överhuvudtaget på samma sätt som de charmanta men något lättskrämda djur och dvärgar som hon själv kommer att tämja senare i berättelsen - kanske är det hierarkiska steget ungefär lika stort.
Kärlekens första kyss...
Det finns alltså två aspekter som räddar Snövit tillbaka till livet. För det första att hon är så vacker att dvärgarna inte ids begrava henne utan lägger henne på lit-de-parade i en glaskista. För det andra att hon blev skrämd av prinsen och drog sig tillbaka för att betrakta honom på avstånd. - Om de hade kyssts skulle prinsen vid kistan inte givit henne den första utan den andra, tredje eller femte kyssen och prinsessan skulle förbli i Dödens sömn till Domedagen.
Filmen förmedlar alltså (på fullt allvar) att två saker är viktiga för flickor som vill lyckas i livet:
- Se bra ut och hångla aldrig på första träffen.
U.J. Skrivet av: Urban 18:14 0 Kommentarer
01 januari, 2008
Esaias - en snuskhummer!
Vi skriver nu 2008, vilket innebär att vi är ett år närmare den bestämda tidpunkt då de döda skall stå upp ur sina gravar. Då detta möjligen även gäller klassikerdöden firar jag genom att läsa Fritiofs saga i en gammal skolutgåva jag funnit i familjebiblioteket.
Den kräver ett annorlunda lästempo. Jag kommer att tänka på när jag åkte tåg i Finland och läste Runeberg medan skogar och moar rusade förbi utanför fönstren. Runeberg (som gav ut sitt epos senare än Tegnér men inte så väldigt mycket senare) kan nästan läsas i spänningsromantempo. Det kan inte Tegnér. Han läses i sicksack, ibland går det bra, ibland måste man backa och mumla "vad i hela menar han?". Jag läser alla förklarande noter och mina läppar rör sig medan jag läser.
Orättvist tycker någon kanske. Runeberg skriver ju mest om dramatiska händelser. typ:
Soldaten är tapper
fienden är mångtalig
Soldaten kämpar tappert men det håller på att gå åt fanders
Soldaten kämpar tappert och lyckas driva tillbaka/besegra fienden.
Soldaten dör av en förlupen kula.
Oh, vad tapper soldaten var.
Men handlingen är inte så himla komplicerad för Fritiof heller. Hittills har jag hunnit läsa hur Fritiof (hans farsa heter förresten Torsten Vikingsson - håll med om att det är roligt) växer upp hos en bonde tillsammans med Ingeborg (som heter Ingborg när versmåttet kräver det). De blir förtjusta i varann och Fritiof fördriver tiden med att jaga björn med händerna för att Ingeborg ska bli imponerad. Det lyckas. Ingeborg fördriver tiden med att sy en vävnad av en hjälte som blir lik Fritiof. De rodnar och har sig. Tegnér har inte använt ordet "skälmskt" än men jag anar det i undertexten.
Sedan ger deras föräldrar dem råd och dör. Sedan får Fritiof inte gifta sig med Ingeborg för hennes bröder som samtidigt kommer i konflikt med grannkungen. To be continued...
Där finns en del intressanta och - för mig - oväntade detaljer. Det mest slående är kanske att de synnerligen manliga nordmännen förefaller en smula... vad väljer man för ord.... tuttfixerade.
Som i samlingens början när Fritiof läser en gudaberättelse och jämför gudinnornas fysionomier med sin Ingeborg: ett av hans första exempel i katalogen över Ingeborgs kropp:
Idunas barm är rik, och skönt
han hoppar under silke grönt;
jag vet ett silke, där det hoppar
ljusalfer två med rosenknoppar.
(Jag ska erkänna att det tog mig ett tag att bena ut vad alla raderna betyder.)
Metaforiken kan kanske beskyllas för att vara yvig. När Torsten Vikingson berättar för sin son vad han lärt sig av livet - och läst i havamal - gör han det bland annat med följande strof:
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö
Ty kvinnans röst är svarvat på hjul, som rullar
och vankelmod bor under de liljekullar.
Man kan riktigt höra suckarna från de punschdrickande lyssnande studenterna...
Det finns ett par exempel till: De båda fäderna begravs i varsin hög på varsin sida om en fjord:
"högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden hade åtskilt."
Liljorna kommer tillbaka någon gång också.
Vi får se hur det går, det är många sånger kvar.
Om någon tyckte att detta antingen var för snuskigt eller inte klarar åldersgränsen för en förskola kan vi betrakta det som en mycket långsökt pendang till sex-indexet till Martina Lowdéns Allt. Så talar vi inte mer om den saken.
U.J. Skrivet av: Urban 23:07 0 Kommentarer
Vi skriver nu 2008, vilket innebär att vi är ett år närmare den bestämda tidpunkt då de döda skall stå upp ur sina gravar. Då detta möjligen även gäller klassikerdöden firar jag genom att läsa Fritiofs saga i en gammal skolutgåva jag funnit i familjebiblioteket.
Den kräver ett annorlunda lästempo. Jag kommer att tänka på när jag åkte tåg i Finland och läste Runeberg medan skogar och moar rusade förbi utanför fönstren. Runeberg (som gav ut sitt epos senare än Tegnér men inte så väldigt mycket senare) kan nästan läsas i spänningsromantempo. Det kan inte Tegnér. Han läses i sicksack, ibland går det bra, ibland måste man backa och mumla "vad i hela menar han?". Jag läser alla förklarande noter och mina läppar rör sig medan jag läser.
Orättvist tycker någon kanske. Runeberg skriver ju mest om dramatiska händelser. typ:
Soldaten är tapper
fienden är mångtalig
Soldaten kämpar tappert men det håller på att gå åt fanders
Soldaten kämpar tappert och lyckas driva tillbaka/besegra fienden.
Soldaten dör av en förlupen kula.
Oh, vad tapper soldaten var.
Men handlingen är inte så himla komplicerad för Fritiof heller. Hittills har jag hunnit läsa hur Fritiof (hans farsa heter förresten Torsten Vikingsson - håll med om att det är roligt) växer upp hos en bonde tillsammans med Ingeborg (som heter Ingborg när versmåttet kräver det). De blir förtjusta i varann och Fritiof fördriver tiden med att jaga björn med händerna för att Ingeborg ska bli imponerad. Det lyckas. Ingeborg fördriver tiden med att sy en vävnad av en hjälte som blir lik Fritiof. De rodnar och har sig. Tegnér har inte använt ordet "skälmskt" än men jag anar det i undertexten.
Sedan ger deras föräldrar dem råd och dör. Sedan får Fritiof inte gifta sig med Ingeborg för hennes bröder som samtidigt kommer i konflikt med grannkungen. To be continued...
Där finns en del intressanta och - för mig - oväntade detaljer. Det mest slående är kanske att de synnerligen manliga nordmännen förefaller en smula... vad väljer man för ord.... tuttfixerade.
Som i samlingens början när Fritiof läser en gudaberättelse och jämför gudinnornas fysionomier med sin Ingeborg: ett av hans första exempel i katalogen över Ingeborgs kropp:
Idunas barm är rik, och skönt
han hoppar under silke grönt;
jag vet ett silke, där det hoppar
ljusalfer två med rosenknoppar.
(Jag ska erkänna att det tog mig ett tag att bena ut vad alla raderna betyder.)
Metaforiken kan kanske beskyllas för att vara yvig. När Torsten Vikingson berättar för sin son vad han lärt sig av livet - och läst i havamal - gör han det bland annat med följande strof:
Nattgammal is tro icke, ej vårdags snö
ej somnad orm, ej talet av knäsatt mö
Ty kvinnans röst är svarvat på hjul, som rullar
och vankelmod bor under de liljekullar.
Man kan riktigt höra suckarna från de punschdrickande lyssnande studenterna...
Det finns ett par exempel till: De båda fäderna begravs i varsin hög på varsin sida om en fjord:
"högarna lyfte sin rund, två bröst, dem döden hade åtskilt."
Liljorna kommer tillbaka någon gång också.
Vi får se hur det går, det är många sånger kvar.
Om någon tyckte att detta antingen var för snuskigt eller inte klarar åldersgränsen för en förskola kan vi betrakta det som en mycket långsökt pendang till sex-indexet till Martina Lowdéns Allt. Så talar vi inte mer om den saken.
U.J. Skrivet av: Urban 23:07 0 Kommentarer
20 december, 2007
Ett fiasko med anor....
Den nutida innesporten bland kulturjournalister är "Sparka Arn", även kallat Arn-bashing. Det har nämligen gjorts en film om nämnda korsfararsnubbe. Filmen har inte haft riktig premiär än, bara världspremiär i Skara men tidning efter tidning faller för trycket och recenserar den.
Och frågan som diskuteras är huruvida filmen är "okej" eller inte. Ingen recensent verkar på allvar tycka att filmen är något att rekommendera, det är bara en fråga om uthärdlighet.
(Det känns ganska väntat i förhållande till den stora budgeten och all marknadsföring och jag skulle gärna spekulera i att det är jantelagen som träder i kraft nu - om jag inte också vore fullt förvissad om att filmen är dålig.)
Fredrik Strage skriver att orsaken till problemen med genren svensk medeltidsfilm kan vara att "Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" lade ribban ouppnåeligt högt redan 1957".
Det behöver dock inte vara så enkelt. Den svenska medeltidsfilmens urfiasko är äldre än så. Vi talar givetvis om Singoalla (1949). Take it away hr Hedberg!
Och det känns verkligen som att historien upprepar sig. Filmen är enormt uppmärksammad och påkostad, det ska skapas exotiska medeltidsmiljöer och ges liv åt ett epos(?). Filmen kommer troligen gå skapligt på svenska biografer men snabbt vara glömd. Hoppet om en utlandslansering kommer att tystas ned i takt med att det misslyckas.
Och om femtio år får vi kanske se nostalgiska klipp ur den i den tidens motsvarighet till "100 höjdare".
U.J. Skrivet av: Urban 10:24 0 Kommentarer
Den nutida innesporten bland kulturjournalister är "Sparka Arn", även kallat Arn-bashing. Det har nämligen gjorts en film om nämnda korsfararsnubbe. Filmen har inte haft riktig premiär än, bara världspremiär i Skara men tidning efter tidning faller för trycket och recenserar den.
Och frågan som diskuteras är huruvida filmen är "okej" eller inte. Ingen recensent verkar på allvar tycka att filmen är något att rekommendera, det är bara en fråga om uthärdlighet.
(Det känns ganska väntat i förhållande till den stora budgeten och all marknadsföring och jag skulle gärna spekulera i att det är jantelagen som träder i kraft nu - om jag inte också vore fullt förvissad om att filmen är dålig.)
Fredrik Strage skriver att orsaken till problemen med genren svensk medeltidsfilm kan vara att "Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" lade ribban ouppnåeligt högt redan 1957".
Det behöver dock inte vara så enkelt. Den svenska medeltidsfilmens urfiasko är äldre än så. Vi talar givetvis om Singoalla (1949). Take it away hr Hedberg!
Och det känns verkligen som att historien upprepar sig. Filmen är enormt uppmärksammad och påkostad, det ska skapas exotiska medeltidsmiljöer och ges liv åt ett epos(?). Filmen kommer troligen gå skapligt på svenska biografer men snabbt vara glömd. Hoppet om en utlandslansering kommer att tystas ned i takt med att det misslyckas.
Och om femtio år får vi kanske se nostalgiska klipp ur den i den tidens motsvarighet till "100 höjdare".
U.J. Skrivet av: Urban 10:24 0 Kommentarer
Astolf i cyberrymden!
Idag nåddes jag av ett pressmeddelande (kanske inte färskt) om att google books nu finns på svenska. Möjlighet att söka i rätt många böcker alltså. Jag har inte undersökt saken ordentligt och det är lite för tidigt att säga vad det får för konsekvenser. Gällande verk i modern tid verkar det mest vara en rätt dåligt organiserad katalog men den har kanske sina fördelar.
Dessutom finns det ju gamla böcker som ingen bryr sig om. En snabb titt visar att 1824 års upplaga av första delen av Lycksalighetens ö finns i lager. Knappa in "Atterbom" i sökfältet och digga, ni som ids och har en tillräckligt bra uppkoppling.
Det här kan göra livet lättare för en del litteraturvetare. Kanske kan det också ge tillgång till fler oömma semesterböcker. Men framförallt är det nog ännu ett (slutligt?) tecken på vår tid som kännetecknas av att vi har tillgång till allt och inte tid, lust eller förmåga att göra något.
U.J. Skrivet av: Urban 10:14 1 Kommentarer
Idag nåddes jag av ett pressmeddelande (kanske inte färskt) om att google books nu finns på svenska. Möjlighet att söka i rätt många böcker alltså. Jag har inte undersökt saken ordentligt och det är lite för tidigt att säga vad det får för konsekvenser. Gällande verk i modern tid verkar det mest vara en rätt dåligt organiserad katalog men den har kanske sina fördelar.
Dessutom finns det ju gamla böcker som ingen bryr sig om. En snabb titt visar att 1824 års upplaga av första delen av Lycksalighetens ö finns i lager. Knappa in "Atterbom" i sökfältet och digga, ni som ids och har en tillräckligt bra uppkoppling.
Det här kan göra livet lättare för en del litteraturvetare. Kanske kan det också ge tillgång till fler oömma semesterböcker. Men framförallt är det nog ännu ett (slutligt?) tecken på vår tid som kännetecknas av att vi har tillgång till allt och inte tid, lust eller förmåga att göra något.
U.J. Skrivet av: Urban 10:14 1 Kommentarer
18 december, 2007
Författarbesök i Borås!!!
Och så var dags igen. Nya nominerade till Borås Tidnings debutantpris. Vi noterar nya triumfer för The gang formerly known as O. Såväl Elise Karlsson (Fly) och Viktor Johansson (Kapslar) är nominerade. Bara att skriva upp 21 feb i kalendern.
I övrigt noterar vi ännu en Augustprisnominerad som nu får en anda chans. Och att resten är poeter. Förra året var det som bekant bara romaner, nu är tre av fem diktsamlingar av olika slag. Två pojkar och tre flickor nominerade så förhoppningsvis blir det inget tvångsmässigt jidder om kvinnligt skrivande på seminarierna.
Undertecknad har inte läst någon av dem, men det kan ändra sig.
F Ö torde årets radiohändelse inträffa i övermorgon. Jag talar givetvis om Akademiens högtidssammankomst (eller luciatåg som man lite skämtsamt kan kalla det). Jag vet fortfarande inte vem som ska in på den lediga stolen. Spänningen stiger. Min nuvarande teori är att de lagt in slutoffensiven för att övertala Linda Skugge.
U.J. Skrivet av: Urban 09:57 0 Kommentarer
Och så var dags igen. Nya nominerade till Borås Tidnings debutantpris. Vi noterar nya triumfer för The gang formerly known as O. Såväl Elise Karlsson (Fly) och Viktor Johansson (Kapslar) är nominerade. Bara att skriva upp 21 feb i kalendern.
I övrigt noterar vi ännu en Augustprisnominerad som nu får en anda chans. Och att resten är poeter. Förra året var det som bekant bara romaner, nu är tre av fem diktsamlingar av olika slag. Två pojkar och tre flickor nominerade så förhoppningsvis blir det inget tvångsmässigt jidder om kvinnligt skrivande på seminarierna.
Undertecknad har inte läst någon av dem, men det kan ändra sig.
F Ö torde årets radiohändelse inträffa i övermorgon. Jag talar givetvis om Akademiens högtidssammankomst (eller luciatåg som man lite skämtsamt kan kalla det). Jag vet fortfarande inte vem som ska in på den lediga stolen. Spänningen stiger. Min nuvarande teori är att de lagt in slutoffensiven för att övertala Linda Skugge.
U.J. Skrivet av: Urban 09:57 0 Kommentarer
